Föredrag Släktmöte 2015

Almqvistska släktföreningen

.

Föredrag under Släktmötet 2015 i Göteborg

Sven Alexander Almqvist

  1840-1931                                             

Vi skall göra en resa i tiden och vi skall tillbaka 175 år!

Det är svårt att föreställa sig hur det såg ut då.

Vi kan bara tänka på den lille som frågade sin pappa ”Pappa när Du var i min ålder vad spelade Du då för spel på Din I-Phone?” Han förstod inte att I-Phone inte var uppfunnet på den tiden.


Det är svårt att tänka sig att det inte fanns tvättmaskin och tumlare, och att man kokade tvätten i gryta, sköljde och hängde upp till tork. Tumlare fanns inte. Diskade gjorde man för hand och torkade torrt. Allt tog lång tid. Vi är bortskämda idag med alla arbetsbesparande hjälpmedel.


Elektricitet installerades inte förrän 1906 i Disponentvillan på Lindholmen. Tidigare fick man klara sig med fotogenlampor när det var mörkt.

Med våra bortskämda ögon levde man mycket primitivt på 1840-talet. Inga bilar, ingen järnväg. Skulle man långt, åkte man båt. Kortare sträckor färdades man med häst och vagn.


Så var det när Sven Alexander föddes 1840 i Stockholm. Hans far var garverifabrikör på Kungsholmen och fadern var den förste bland bröderna som inte var präst. Han var först anställd som garvare men skaffade sig sedan ett eget garveri. Affärerna gick dock inte lysande och han hamnade i ekonomiska svårigheter.


Sven Alexander hade 6 syskon varav flera dog unga. Det verkar som SA har haft kontakt med sin syster Anna som var småskolelärarinna i Hedemora. Av foton att döma har de två äldsta döttrarna varit uppe i Hedemora på besök.


Sven Alexander fick gå i skola vilket inte var förunnat varje barn på den tiden. Han befanns duktig och rån folkskola fick han gå i Stockholms Privata Elementarskola mm. Han stöttades av sina två farbröder Sven Harald, regementspastor, och Ludvig Theodor, stadsråd.

SA blev murarelev på Nationalmuseumbyggnaden innan han som 16 åring järnkontorselev vid Motala Verkstad. Motala Verkstad var då Sveriges största verkstadsföretag och var känt för sitt stora kunnande och sin enastående kvalitet.


Han arbetade i smedjan och i filarverkstaden under Kapten Otto Carlsunds ledning - Kapten Carlsund efterträdde Daniel Fraser som chef för Motala Verkstad 1843 – 1870 och var en god men krävande ledare, en bra läromästare med stort kunnande och stor erfarenhet. Lönen var låg och hjälptes upp av stipendiet från Järnkontoret. SA skrev förtjusande brev till sin mor när hon skickade honom en slant.


Märkligt nog lämnade Sven Alexander Motala (våren 1868) för att bli biträdande konstruktör vid därvarande överdirektören och chefen för mariningenjörsstaten. Kanske var lönen bättre men kanske också att det tekniska kunnandet alltid stått högt inom mariningenjörkåren. Hur som helst blev vistelsen av stor betydelse för framtiden. Otto Carlsund var dock djupt förargad över skilsmässan. Han skickade hälsningar och på senhösten 1869 var Sven Alexander tillbaka i Motala.


1869 flyttade han till Lindholmens varv som tillhörde koncernen, och blev senare ritkontorschef innan han 1877 kom tillbaka som chef och överingenjör till Motala Verkstad.


I Baku (Azerbajdjan) vid Kaspiska Havet hade Nobels börjat utvinna olja och ett problem var att transportera olja därifrån. Ludvig Nobel (St Petersburg) var ett tekniskt snille och han hade ritat ett förslag på en oljeångare. På bilden ser Ni honom vid sitt skrivbord och på skrivbordet ser vi en ritning med utkastet till Zoroaster, världens första oljeångare (Zoroaster var en Iransk eldgud).  Ludvig vände sig till Motala Verkstad beroende på dess goda rykte och Sven Almqvist var en erkänt skicklig skeppsbyggare.



Ludvig Nobel mötte Sven Alexander i Stockholm och båten levererades på 9 månader år 1878. Hon var på 242 ton (motsvarande 6 moderna oljetankbilar). Det är inte mycket i våra ögon men ett mycket stort första steg. (Längd 56 m, 2.7 m djupgående 1, anpassat efter slussarnas längd och djupgåendet i de ryska floderna). 8 lösa cisterner.



På bilden ser Ni ett foto av Zoroaster och på nästa bild en ritning på båten. Ritningen finns och kan beställas från arkivet hos Sjöhistoriska Museet i Stockholm.



Den här bilden ser kanske litet förvillande ut. Det är båten Buddhs som byggdes i tre delar. Förskeppet och akterskeppet sattes ihop och gick för egen maskin till Kaspiska havet. Väl där togs förskeppet och akterskeppet isär om mellandelen som innehöll tankar sattes in. Mellanbilden visar just tankarna som transporterades på pråm. Hon lastade 540 ton olja Systerfartyget till Buddha, Nordenskiöld, byggdes inte på Norrköpings Varv utan på Lindholmen. Det är förvånande att två så komplicerade byggen gjordes på två olika varv. Förklaringen är trolige beställarens brådska att få tonnagge. Senare båtar (Moses-serien, 7 båtar), lastade 788 – 919 ton.


Totalt levererades 27 fartyg till Ludvig Nobel (varav två byggdes i Norrköping) och det var en ständig utveckling när det gäller framdrivningsmaskiner, skrovkonstruktion etc. På bilden som är hämtad från boken De Svenska Oljebaronerna av Gunnar Hedin.Bilden är tagen från en rysk tidnig och tyvärr kan man inte utläsa namnen på båtarna. Bilden visar utvecklingen från 1878 till 1909 (drygt 30 år) och man kan se vilken enorm utveckling det blev efter Zoroaster, Buddha/Nordenskiöld och Moses-serien.  Det var inte bara Lindholmen som stod för byggandet utan också andra svenska varv, samt finska och ryska varv.


De olika båtarna finns beskrivna i ”Tankfartygsbyggeri i Sverige under 50 år” av professor Joh. Rosengren Chalmers i Chalmers skriftserie (Stadsbiblioteket Lindholmen).


Innan vi går över till privatlivet så vill jag ta upp en händelse, När Sven Alexander skulle åka över till Baku för att försöka hämta hem order så behövde han lämna över ledningen för Motala Verkstad. Han gjorde det till Johan Sjöholm.


När han kom tillbaka så hade flera duktiga medarbetare slutat p.g.a. interna samarbetsproblem med Johan Sjöholm och flera arbetare hade sagts upp. Eftersom han med nya order i bagaget behövde resurser så blev han minst sagt irriterad och sa upp Sjöholm. Vi har anledning att återkomma till Sjöholm längre fram.


Som jag sa tidigare så kom Sven Alexander tillbaka till Lindholmen år 1877 och den 23 september samma år gifte han sig med Agnes Norrman dotter till Carl-Elis Norrman, chefen på Lindholmens Verkstad. Hennes mor Euphemia var i sin tur dotter till skotten Daniel Frazer som tidigare var chef för Motala Verkstad. Agnes morfar var alltså Daniel Frazer. Carl-Elis Norrman gifte sig alltså med sin chefs dotter och Sven Alexander gjorde likadant. Ett vinnande koncept.






















Fotot på Agnes Almqvist född Norrman är 1 från 878 året efter giftermålet.

Min far Harald skriver i Unda Maris 1967 – 1968, Sven Almqvist 1860 – 1910:

Vid denna tid pågick underhandling med bröderna Nobel om ett tankfartyg. Sven Alexander måste därför omedelbart resa till Ryssland. Till bröllopsresa fanns ingen tid men utlovades längre fram. Något senare följde den unga frun med sin make på en improviserad bröllopsresa till Norrköping. Där skulle makarna efter en provtur äta festmiddag. Emellertid krånglade fartygets maskineri, och Alexander måste följa med till Stockholm. Han sände istället en ingenjör att ordna middagen för sin fru som stannade iland. Arbetet och verkstäderna skulle sedan ofta under Sven Alexanders liv komma före hem och familj”. Känns tongångarna igen?



































Agnes Almqvist födde 9 barn men alla levde tyvärr inte samtidigt. Sonen Nils gick bort tidigt (12 år), sonen Göran tog sitt liv och dottern Olga gick bort i blodförgiftning i 49 år gammal lämnande 4 barn efter sig. Syster Aina, ”Aja”, gifte sig sedan med sin svåger Erik Belfrage och vi fick ett antal dubbelkusiner.

Karin gick bort i en infektion efter födseln av sitt sjätte barn och lämnade Åke Belfrage i stor sorg


Barndop förekom det varje år fram till 1885 med undantag av åren 1980 och 1983! Vilken situation för en gift kvinna på den tiden!


Döttrarna fick utbildning vilket inte var så vanligt på den tiden. Signe skötte bokföringen, och arbetade på ritkontoret. Karin utbildades vid Tekniska Skolan i Stockholm. Aina utexaminerades från Gymnastiska Centralinstitutet och tjänstgjorde som gymnastikdirektör, Ingrid fick lärarutbildning

vid Kjellbergska Seminariet och undervisade vid Lyceums flickskola.


När Sven Alexander lämnade Motala Verkstad fick han ett konstnärligt utfört album i läder från tjänstemännen vid Motala, Oskarshamn, Lindholmen, Bångbro och Norrköping.




Inne i albumet finns vyer av Motala Verkstad, Lindholmen och Oskarshamn dessutom den nya järnvägsbron vid Forsmo och pansarbåten Svea.  I ramen runtomkring finns tomtar som symboliserar de olika yrkena filare, gjutare, plåtslagare, ritare och skrivare.




1896 skrev Sven Alexander till Hugo Hammar som då arbetade på Newport News och erbjöd honom arbete som ritkontorschef vid Lindholmen. Hammar accepterade och det var starten på ett långt och fint samarbete mellan dem och Hugo Hammar skulle en gång efterträda Sven Alexander.

Hugo Hammar skulle starta det första kvinnliga ritkontoret i Sverige på vinden i direktörsvillan där bland andra Signe Almqvist och Karin Almqvist-Belfrage arbetade. En i teamet var Tullan som senare gifte sig med Ernst August Hedén.



En dag knackade det hårt och bestämt på dörren till SA:s kontor. Det var Johan Sjöholm, som SA hade avskedat i Motala, och en advokat. Johan Sjöholm var ägare till Kvillebäckens Industriområde som Göteborgs Stad just köpt.

Han sa:

”För tolv år sedan gav Herrn mig kicken från Motala Verkstad, nu har jag aktiemajoriteten i hela härligheten, och nu är det Herrn som får gå”.

Det var naturligtvis ett hårt slag för SA, 65 år fyllda och efter 49 års synnerligen välmeriterad tjänst bli körd på porten. SA frågade om han kunde få sina aktier i bolaget inlösta till pari. Det nekades honom. Det var hans sparpengar och han hade 8 barn att försörja.




D

et betydde också att Disponentvillan, som vi skall se i morgon, övergavs, ett hus som ju var hustru Agnes barndomshem.


SA var naturligtvis inte ovetande om vad som var på gång att hända. Vid Keillers Mekaniska Verkstad (sedermera Götaverken) var båda herrarna Keiller intresserade av att dra sig tillbaka och ett konsortium var under bildande med SA och Hugo Hammar som drivande krafter. SA och Hugo Hammar gick alltså omgående över till Keillers Verkstad och med hjälp av sina goda relationer med sina tidigare medarbetare var det många nyckelpersoner som följde med över.


Redan de första månaderna noterades stora framgångar. De gamla kontakterna gjorde att Götaverken fick nya order. När fartyget ”Ludvig Nobel” gick förbi Lindholmens Mekaniska Verkstad till ”Götaverken” för reparation och klassning blev Sjöholm ursinnig. Han telegraferade till Nobelbolaget att båten gått till fel varv. Svaret kom omgående ”Våra fartyg lägger alltid till vid det varv, där Sven Almqvist är chef”.


Johan Sjöholm och Lindholmens Mekaniska Verkstad gick i konkurs 2011.


Hugo Hammar efterträdde SA som Direktör för Götaverken, när SA senare gick i pension, varvid SA blev styrelsens ordförande.

De båda var också med vid startandet av Elektriska Svetsningsaktiebolaget (ESAB) och satt i ESAB’s styrelse.

   

                                               

Agnes och Sven Alexanders guldbröllop firades 1927 och den lilla flicka som sitter med korslagda ben är Lillemor Almqvist Montan Pferdmenges född 1917 boende i England och vår webmaster Johans  faster. På Agnes arm sitter den då nyfödde Christian Belfrage som var med oss på Släktmötet 2015.


Jag skall som avslutning visa tre bilder som speglar Sven Alexander.




Den första är som vi brukar visa honom i frack med ordnar: Man kan tro att det var bara hos fotografen och på stapelavlöpningar som han var klädd i frack men det var betydligt oftare än så. När det var barndop t ex så var man klädd i frack. Även på middagar i hemmet kunde man vara klädd i frack. Jag har sett en tryckt inbjudan där man skrivit till ”ej frack”.



”Gubben” som den här teckningen heter visar SA när han går runt på varvet. Han kände alla och han var ju också beroende av alla för leverenstiderna skulle hållas och att kvaliteten skulle vara på högsta nivå. Att bära ”kubb”  den rundkulliga hatten var vanligt på den tiden. Det förekommer fortfarande att den används i Göteborg.










Här ser vi SA med familjen något som betydde mycket för honom och familjen. Tyvärr var det väl så att arbetet, som hade högsta prioritet i många fall, tog över.

Bild 19

SA blev äldre och besvärades av synproblem. Han opererades för starr med gott resultat men ögonen var ett problem.

När Kronprins Gustaf Adolf och Kronprinsessan Margareta besökte Göteborg ville han gå fram till fönstret och se kortegen. Han snavade och bröt benet och enligt min kusin Lillemor så sa han ”I min ålder skall man inte springa efter unga flickor!”.Benet opererades inte, det gjorde man inte på ”gamla” på den tiden. SA fick leva med sitt avbrutna ben resten av sitt liv. Vi skall vara glada att värderingarna ändrats sedann dess.


Han hade humor men också ett häftigt humör. Han kunde brusa upp och ge en kraftig tillrättavisning men sen var allt bra igen.





Slutligen har vi begravningen 21 oktober 1932 och vi skall ju besöka graven i morgon. Sven Alexander hade ett långt och rikt liv. Han blev 90 år gammal.





På gravstenen kan Ni läsa denna inskrift. Tilläggas kan att när Hugo Hammar tog över efter SA på Götaverken så satt SA kvar som ordförande till 1916.


Sven Alexander hade ett långt liv och ett rikt liv. Han blev drygt 90 år gammal.

Den uthållighet, skicklighet, kreativitet och förmåpga att ta risker och lösa komplicerade situationer som Sven Alexander gav prov på är värd vår fulla beundran.


Per Olof Almqvist

September 2015